Livet leker! Jag är jättepeppad, äter supernyttigt, tränar och vågen tickar långsamt nedåt. Nu har den stått på 75.1 flera mornar i rad, istället för 77.x och 76.x som förut. Minus 2.5 kilo hittills på 4 veckor! Nu rullar jag på i nedförsbacke, det här var ju inte svårt alls.
Varför satt den där tummen fast så hårt i arslet? Hur kommer det sig att det är så lätt att äta nyttigt nu, när det var så väldigt svårt förut med bara uppförsbackar varje gång jag försökte?
Jag ser tre stora orsaker;
1) Kolhydratdemoner
2) Kolhydratdemoner
3) Kolhydratdemoner
Direkt jag äter kolhydrater börjar mitt blodsocker leka hallabaloo och svänger runt värre än Indiana Jones piska. När jag är sockerhög blir jag verkligen hög, och när det dippar sen vill kroppen ha mer, mer, MER!
På midsommar åt jag bara GI-saker på midsommarbordet, men syndade sedan lite med två öl, en tunnbrödmacka och pannacotta. Sen var det kört. Glass, smörgåstårta, jag ville ha allt och fanns det inte så åkte jag och köpte det. Jag var i en uppförsbacke igen, och den var brant.
Men när jag istället börjar morgonen med två Lowcarb-mackor och äter kött/fisk + grönsaker + sås under dagen, det vill säga så få kolhydrater jag kan – då blir jag inte hungrig, jag blir inte ens sugen på mat! Mat är bara nåt man stoppar i magen som mättar, inte meningen med livet. Jag har INGET sötsug, fikabröd ser inte ens gott ut. Jag äter mindre portioner och nyttigt för att det spelar ingen större roll för mig hur mycket jag stoppar i mig, jag rycker på axlarna åt portionsstorleken. Kolhydrat-Linda däremot hade tyckt att världen gick under ifall man inte kunde ta en smörgås med vitlöksfärskost till den där köttbiten, eller hemska tid att behöva sluta äta när man är småmätt istället för övermätt när det finns godbitar kvar.
Kolhydraterna är demoner som invaderar min hjärna och påverkar min personlighet. De sätter ett rosenrött filter inuti ögonen så allt sockrigt ser jättegott ut. De försvagar min vilja genom att viska förföriska ord i mitt öra. ”Vore det inte gott med lite glass nu?” ”Du kan vara duktig imorgon istället, det är ändå kört idag.” ”Klart man måste få en chokladbit till kaffet.” ”Aaaa-ha, småhungrig! Då har du rätt att få äta 3 mackor, fast det är läggdags!” ”Ta en bit till, det är ju så gott…”
Det var inte dålig karaktär som gjorde att jag inte lyckades äta nyttigt förut. Det var de förbannade, lömska kolhydratdemonerna med sin silkeslena tunga och manipulativa retorik, som slagit klorna i min hjärna. Men inget mer! Vik hädan demoner! Nu är jag fri, och de ska banne mig inte tillbaka in i mitt liv.
SKRIV EN KOMMENTAR