Det är inte karaktären som gör det!

Marek Stark 2 Kommentarer

På jobbet var det fika förra torsdagen. Det hade dukats fram tre goda tårtor. Jag hade tränat under lunchen och inte ätit så mycket som jag borde. Jag var hungrig så jag anade vartåt det barkade. Jag skulle inte kunna låta bli, nu skulle det bli gotteligott, får se det som ett onyttigt mellanmål… Men jag blev så chockad.
tartor Det är inte karaktären som gör det!
Där stod tårtorna. Alla tog för sig. Vilken vill jag ha? Jag tog en tallrik och skulle välja – MEN – ingenting såg gott ut! Nä, vad äckligt, det kommer bara bli sötsliskigt och svälla i munnen… med förtvivlan såg jag på kaffebordet, vad är det med mig? Jag vill inte ha någon av dem. Logiken tog över. Vill jag inte ha, ska jag inte ta. Hungrig men nöjd satte jag mig ner och smuttade på min kaffe medan de andra åt upp tårtorna. Efteråt tog jag en nutrilettshake för att hålla ut till middagen.

Jag kände mig som ett freak. ”Oj vad duktig du är!” sa min kollega. Nej, jag är inte duktig. Inte alls. Har man ingen frestelse att stå emot, krävs det ingen karaktär. Är jag sjuk? Det här är inte normalt! Nej, jag har bara inget sötsug. Acceptera faktum!

Känner man ingen frestelse är det inte svårt att stå emot. Superenkelt till och med! Jag är inte duktig,utan jag vann på walkover. Motståndaren bara lade sig. Tänk om det kunde vara såhär jämt. Varför är det inte så?

De jäkla kolhydratdemonerna. Det är det det handlar om. Är man inte sockeravgiftad är suget ibland övermänskligt. Det är en konstant kamp. Karaktären på min sida, kolhydratdemonen i den andra ringhörnan. Men motståndet är ibland för stort, då går det inte att vinna! Lösningen är inte att gräma sig över dålig karaktär, utan att försvaga motståndaren, få honom att lägga sig ner och vinna på walkover. Försvaga honom genom att skippa snabba kolhydrater. Då kvider han och går på knäna. Utesluta kolhydrater helt – då lägger han sig ner redan innan matchen. Precis som i dataspelen kan man vinna på två sätt – genom att vara övermänskligt stark, eller genom att försvaga motståndaren redan före matchen! Går inte det ena – testa det andra…

Hur vet jag att ett bantningspiller verkligen fungerar?

Marek Stark Lämna en kommentar

En fråga som dimper ner i min mailbox ganska ofta är denna:

”Jag har provat ett flertal olika bantningspiller utan att gå ner i vikt. Hur kan jag veta att just detta bantningspiller fungerar?”

Svaret är inte enkelt. Jag har fått intrycket att ungefär hälften av de som prövar ett bantningspiller går ner i vikt 1-4 kilo på en månad, hälften får inget resultat alls. Det beror på kroppstyp och hur bantningspillret fungerar. Mellan vissa klickar det till helt enkelt, precis som mellan oss människor, och ibland klickar det inte alls.

Vad gäller alla hippie-piller med kryddor som sägs öka ämnesomsättningen och rena kroppen, som grönt thé, ingefära och chili, är jag skeptisk. Vore dessa vardagsingredienser så effektiva hade vi nog vetat det vid det här laget och ingen fetma hade funnits i världen. Visst, lite påverkar det väl kroppen, men det gör en varm dusch också… Mitt intryck är att hippie-pillrena med mumbojumbo i beskrivningen fungerar sämst.

På den andra extremen har vi riktigt effektiva stordängare som Lepigen Superstrong och Alli, men deras biverkningar är inte kul alls. Konstant speedad på adrenalin eller rännskita vid minsta småsynd – nej tack.

I mittfältet, sådär lagom effektiva och snälla, hittar man en massa olika piller men jag tycker mig se fyra stora grupperingar. En del riktar in sig på att blockera kolhydraterna (t.ex. Bodyfat Burner Night och Green Coffee Pure), andra på att öka ämnesomsättningen (t.ex. Lepigen Superstrong, Bodyfat Burner Night och Burn X10) , några på att göra en maizena-liknande gelé i magsäcken som suger upp fett, och några på att dämpa hungern (Diet Fiber.). Vilken typ är då bäst för just mig?

Jag gillar personligen de bantningspiller som har en verkan som är fysiskt bevislig och inte är hokuspokus; exempel på ”ordentliga” piller är de som innehåller pulver som bildar en gelé i magen som kapslar in fett, ligger kvar i magen länge så man håller sig mätt, sen slinker ut bakvägen utan att man tar upp kalorierna. Eller hungerdämpare såsom Diet Fiber – där behöver man inte vänta och se ifall något händer på vågen, man märker direkt ifall man blir ohungrig.

MEN… Varje kropp fungerar olika – vissa kroppar behöver få kolhydrater eller GI-tänk för att må bra, andra kroppar mår bäst på lågfett. Sen finns det ju människor som kan äta vad de vill utan att lägga på sig ett gram, men dem ska vi inte tala om, då blir vi bara gröna av avundsjuka. På samma sätt fungerar det med bantningspiller – man måste hitta den typ som passar en själv. Och hittar du ett piller som fungerar, fortsätt med det och lockas inte av nya reklamslogans, de pillrena kan vara verkningslösa på just dig!

Så sammanfattningsvis; Det finns någon därute för dig också, ge inte upp hoppet. Du har bara inte hittat honom än. När ni väl möts kommer det bli så bra och allt kommer klaffa. Jo, och när du väl har landat drömkillen kan du försöka hitta dig ett passande bantningspiller också så kan du fokusera mer på att pussas och mindre på att äta sallad!

Prinsessa i trasor

Marek Stark Lämna en kommentar

En skön semester är till ända, med överflöd av god mat, vin och kära återseenden. Det är klart att vikten och kolhydraterna kommer på andra plats! Jag har njutit av nybakade vita småfrallor med dubbla ostlager, öl efter bastun, en dutt ris till köttet, en glass då och då och när det ställs fram en skål smågodis på bordet på kvällen har jag inte tackat nej. Att leva det goda livet!

När vardagen återkom bävade jag för att ställa mig på vågen. Men det var inte så farligt – ett halvt, ett kilo plus bara efter 3 veckors förlustelser. Att komma tillbaka på banan var inga problem, efter så mycket gottigotti var jag sött-mätt och nöjd och längtade faktiskt efter att känna mig duktig igen, slippa sötsug och blodsockerdippar – och bäst av allt, den förväntansfulla njutningen i att just innan jag går hem från jobbet ögna igenom siffrorna på matdagboks-programmet och inse att jag ligger lååångt under vad jag förbränner på en dag, utan att ens vara hungrig!

Som förväntat kom min gamla kolhydratdemon tillbaka när jag åt sött. Han satt där på min axel en dag med sin sockerlena stämma och viskade ljuva ord i mitt öra. ”Ta en bit till… ” ”Du förtjänar lite godis …. ” ”Du kan vara duktig sen, inte idag, det är ju semester….” Men vilken skillnad det var nu när jag var medveten om honom och han var framme i ljuset, istället för dold i mitt undermedvetna! Jag sneglade mot axeln, såg den smilande djävulen i ögonen och tänkte att det är okej, du får mellanlanda. Välkommen gamla vän för nu ska vi njuta ett kort tag, men tro inte jag ska låta dig bygga bo!

Det är mer motiverande än någonsin att föra matdagbok. Jag tränar och cyklar till jobbet vilket höjer förbränningen till 2300 – 2600 kcal ungefär. Att se statistiken ger mig extra motivation att plocka bort de små onyttigheter jag har kvar på tallriken och ger mig extrakickar när jag lyckas. De sista dagarna har jag ätit kring 1500-1900 kcal per dag och under 50 g kolhydrater. Döm om min förvåning när jag efter en vecka på jobbet nådde mitt all time low, under 74-strecket! Jag som låg på 78 kilo för tio veckor sedan! Jag misstänker att semestersynderna hjälpte till att boosta min fettförbränning…

Mitt mål hela tiden har varit att komma i min bröllopsklänning – vi ska gifta oss 22:a oktober. Jag köpte bröllopsklänningen skräddarsydd i Thailand förra våren. ”Du kan sy den tight, jag kommer gå ner i vikt!” sa jag entusiastiskt på provningen. Ett skeptiskt ”Mmmm” fick jag till svar. Han hade väl erfarenhet, killen. ”Vi syr den så den passar nu, det är lättare att sy in än sy ut!” slätade han över med ett urskuldrande leende. Sen drog bröllopet ut på tiden, några månader blev ett år, blev ett och ett halvt år…. Äntligen spikades datumet och med 5 månader kvar och ytterligare några extrakilon på magen fick jag panik, vilket var positivt eftersom det kickade igång min viktresa!

Jag har inte våga pröva bröllopsklänningen sedan dess, jag har varit livrädd. Tänk om den fortfarande är för liten, då kommer jag inte hinna gå ner tillräckligt, då kommer jag behöva skaffa en ny – vilket nederlag! Tänk om den passar perfekt, då kommer jag tappa all motivation och återgå till kolhydrat-frosseri och kolhydrat-koma med extrakilon! Full av bävan tog jag mig själv i kragen i lördags vid 6 på morgonen då sambon sov, så han inte skulle vara vittne till mitt eventuella misslyckande. Jag tog tre djupa andetag och blundandes tog jag på mig klänningen och ställde mig framför spegeln.

Den hängde som en säck.

Jag måste sy in den. Det behövs tas in åtminstone en decimeter i ryggen och mer än så runt magen.

Jag vet inte om jag ska skratta och jubla eller bäva. Hur fixar man en sömmerska? Kommer det kosta skjortan? Kommer den alls bli fin? Kommer det ta bort all min motivation så jag aldrig blir smalare och snyggare än så här? Jag vill inte ha nått min topp redan, jag vill ha den framför mig, nu när allt går så bra!

Så sprack plötsligt munnen upp i ett leende och stoltheten bara strålade ut ur mig. Jag kände mig som en prinsessa, vackrare än någonsin trots en klänning som ser för jävlig ut. ”Titta titta älskling” kvittrade jag till sambon när han vaknat, ”den bara hänger!” Ibland är sanningen jobbig, besvärligt, ful i spegeln och… och… alldeles underbar.

Gen-ialt

Marek Stark 1 kommentar

Generna påverkar enormt vilken mat man mår bäst av, är slutsatsen hos två DN-journalister som skrivit en bok om gener och vikt. I boken ”Vikten av gener” fokuserar de på den extrema ärftligheten i övervikt och fetma. Vissa håller sig lätt smala genom att dra ner på fettet, medan det inte fungerar alls på andra, som däremot rasar i vikt direkt de drar ner på kolhydraterna. Några är naturligt smala, andra måste kämpa som tusan. Alla är vi olika.

Det vore rackarns intressant att göra ett gentest. Ett amerikanskt företag erbjuder flera olika tester med olika inriktningar, varav en är ”Weight management” för $169, en annan är ”Heart health” och ”Nutritional needs”. Vem vill inte få svart på vitt hur många procent kolhydrater, fett och proteiner man bör äta, och vilken typ av träning man bör fokusera på för bäst resultat! Årets julklapp kanske?

Som en budget-julklapp duger nog boken bra. Det är nyttigt och skönt att höra att det inte är ditt fel att du är fet, det är till stor del generna och du har bara inte hittat rätt sätt att äta än. Ju fler som letar sig fram till just sin metod och når en hälsosam vikt, ju bättre är världen.

Mina tips i nyttighetsdjungeln

Marek Stark Lämna en kommentar

Minus tre kilo hittills! Brudklänningen lockar i garderoben, snart kanske jag till och med vågar prova den… Jag var så duktig under jobb-vardagarna, att cykla i nedförsbacke har ju aldrig varit svårt! Men nu när det är semestrar är det såklart mer komplicerat… Jag är inte så oroad, sommaren är njutningarnas och de kära återseendernas årstid och semestrar är snart över – det är vardagen som räknas.

Om någon undrar vad jag ätit de senaste månaderna, som har fungerat så bra för mig och hållit kolhydratdemonerna borta, kommer här listan. Hoppas den kan inspirera någon…

Frukost – 2 lowcarbmackor med ost. (240 kcal, 6 g kolhydrater)
Lunch – kycklingbröst med sallad och dressingsås, eller liknande, eller fetaostsallad. (Cirka 500 kcal, 15 g kolhydrater)
Mellis – ett kokt ägg eller en lowcarbmacka med ost, eller 1,5 dl turkisk youghurt med GI-musli. (ca 100 kcal och några få kolhydrater)
Under dagen: 3 Kaffe med mjölkdutt (ca 100 kcal och 10 g kolhydrater)
Middag – det här är det svåra. Jag brukar fram tills nu på dagen ligga på 1000 – 1200 kcal och 30-50 g kolhydrater. Till middag äter jag det barnen äter minus kolhydraterna, mängden varierar. Ibland blir det lättmiddag med barnen och sedan grillat kött och grillade grönsaker plus bearnaise med min älskling efter barnen har lagt sig, med något glas rödvin som extra piff. Jag måste ju få njuta också!

Sent på kvällen blir jag ibland hungrig. Då kämpar demonerna i mina öron – ska jag lägga mig hungrig, eller äta lite turkisk yoghurt med GI-müsli? Ibland blir det det ena, ibland det andra. Faran med att lägga sig alltför hungrig är utifallatt mina älskade energetiska barn vaknar och skriker och håller mig uppe halva natten – mitt tålamod är stubinkort när jag är hungrig… men kan man lägga sig omätt är det såklart bättre, lite hunger är inga problem och morgonstund har mättande kaffe i mund.

Om man nu är en sådandär räkna-nörd som jag är, brukar jag landa på ungefär 1900 kcal och 60 g kolhydrater varje dag. Det känns helt rätt eftersom jag ändå förbränner 2400-2600 kcal per dag beroende på träning. Nu tror ni kanske jag fokuserar för mycket på kilokalorierna – men kolhydraterna är ett sätt att förbli ohungrig, stå sig länge och därför hålla nere kalorierna! Man kan inte svulla i sig vilka ostbrickor som helst bara för att de är lowcarb och ändå tro det är nyttigt… En lagom kombination av de båda funkar bäst för mig.

Detta ger alltså matematiskt att jag skulle gå ner i vikt cirka ett halvt kilo i veckan, vilket stämmer rätt bra överens med verkligheten. Yay, det funkar! En lagom långsam viktminskning, en kost man lätt kan leva med men ändå inte späka sig.

Det är klart man vill unna sig extra under semestrarna och afterworker, det är helt okej, men så länge man syndar lagom och håller sig till det nyttigare inom njutningens ramar har jag inte haft några problem att gå tillbaka till nyttig mat morgonen efter. Det är efter allt för mycket synd som de små kolhydratdemonerna kommer smygande… och då ska de bäst fördrivas med asketism, inte med extra näring!

Nu har tydligen expressen lanserat en i-pad app, fast tyvärr verkar det inte finnas många low-carb alternetiv där…

Hoppas ni har en jätteskön semester som ni verkligen tar er tid att njuta av och att min ”meny” kan ge några idéer om ni undrar vad sjutton man kan ställa på matbordet för att få till sin GI / lågkolhydratkost.

Jag har hittat mina demoner!

Marek Stark Lämna en kommentar

Livet leker! Jag är jättepeppad, äter supernyttigt, tränar och vågen tickar långsamt nedåt. Nu har den stått på 75.1 flera mornar i rad, istället för 77.x och 76.x som förut. Minus 2.5 kilo hittills på 4 veckor! Nu rullar jag på i nedförsbacke, det här var ju inte svårt alls.

Varför satt den där tummen fast så hårt i arslet? Hur kommer det sig att det är så lätt att äta nyttigt nu, när det var så väldigt svårt förut med bara uppförsbackar varje gång jag försökte?
kolhydratdemon Jag har hittat mina demoner!
Jag ser tre stora orsaker;
1) Kolhydratdemoner
2) Kolhydratdemoner
3) Kolhydratdemoner

Direkt jag äter kolhydrater börjar mitt blodsocker leka hallabaloo och svänger runt värre än Indiana Jones piska. När jag är sockerhög blir jag verkligen hög, och när det dippar sen vill kroppen ha mer, mer, MER!

På midsommar åt jag bara GI-saker på midsommarbordet, men syndade sedan lite med två öl, en tunnbrödmacka och pannacotta. Sen var det kört. Glass, smörgåstårta, jag ville ha allt och fanns det inte så åkte jag och köpte det. Jag var i en uppförsbacke igen, och den var brant.

Men när jag istället börjar morgonen med två Lowcarb-mackor och äter kött/fisk + grönsaker + sås under dagen, det vill säga så få kolhydrater jag kan – då blir jag inte hungrig, jag blir inte ens sugen på mat! Mat är bara nåt man stoppar i magen som mättar, inte meningen med livet. Jag har INGET sötsug, fikabröd ser inte ens gott ut. Jag äter mindre portioner och nyttigt för att det spelar ingen större roll för mig hur mycket jag stoppar i mig, jag rycker på axlarna åt portionsstorleken. Kolhydrat-Linda däremot hade tyckt att världen gick under ifall man inte kunde ta en smörgås med vitlöksfärskost till den där köttbiten, eller hemska tid att behöva sluta äta när man är småmätt istället för övermätt när det finns godbitar kvar.

Kolhydraterna är demoner som invaderar min hjärna och påverkar min personlighet. De sätter ett rosenrött filter inuti ögonen så allt sockrigt ser jättegott ut. De försvagar min vilja genom att viska förföriska ord i mitt öra. ”Vore det inte gott med lite glass nu?” ”Du kan vara duktig imorgon istället, det är ändå kört idag.” ”Klart man måste få en chokladbit till kaffet.” ”Aaaa-ha, småhungrig! Då har du rätt att få äta 3 mackor, fast det är läggdags!” ”Ta en bit till, det är ju så gott…”

Det var inte dålig karaktär som gjorde att jag inte lyckades äta nyttigt förut. Det var de förbannade, lömska kolhydratdemonerna med sin silkeslena tunga och manipulativa retorik, som slagit klorna i min hjärna. Men inget mer! Vik hädan demoner! Nu är jag fri, och de ska banne mig inte tillbaka in i mitt liv.

Varför ta Efedrin när lagliga varianter finns?

Marek Stark 1 kommentar

Det duggar tätt med larmrapporter över ”farliga” bantningspiller som inte är så farliga egentligen. Den här gången är det Efedrin (efedra) som får sig en känga i DN, med all rätt för en gångs skull – efedrin är faktiskt farligt.

Efedrin är ett adrenalinliknande ämne som gör att kroppen hamnar i fight- or -flight mode; kroppen blir på helspänn, kroppstemperaturen och kaloriåtgången ökar, man blir mindre hungrig och man orkar mer i gymmet och på löpningen. Man blir allmänt speedad med andra ord. Det liknar amfetamin i sin uppbyggnad och är starkt beroendeframkallande, man får svårt att sova och får hjärtklappning, skakningar och annat otäckt; inte alls så kul… Efedrin är läkemedelsklassat i Sverige och räknas som dopingpreparat.

Laglig variant: Synefrin – Efedrin ”light”
Ämnet Synefrin liknar Efedrin kemiskt och har ersatt Efedrin i lagliga bantingspiller. Synefrin är som en Efedrin ”light”, med färre och svagare biverkningar men fungerar ungefär likadant. Synefrin finns bland annat i Lepigen Superstrong eller Core Synephrine. Det är fullt lagligt och klassas som kosttillskott. Så varför köpa Efedrin olagligt och riskera ordentliga biverkningar, när man kan köpa Synefrin istället och få nästan lika stark effekt fast med mindre risk?

Andra ämnen som ökar ämnesomsättningen
Det finns en mängd svagare ämnen på marknaden som hjälper till med viktminskning just genom att höja ämnesomsättningen, fast på mildare och skonsammare sätt än efedrin och synefrin. Exempel är Lepigen Superstrong, Bodyfat Burner Night och Burn X10.

Klicka här om du vill du läsa mer om olika bantningspiller och hur de fungerar.
Klicka här om du vill läsa mer om olika aktiva ingredienser i bantningsmedel.

Har du en räv eller en apa på axeln?

Marek Stark Lämna en kommentar

Anta att du har 25 kilos övervikt och har bestämt dig för att gå ner i vikt. Om målet är att tappa kilon på vågen så är faktiskt träning inte helt optimalt. När du tränar omvandlas fett till muskler, så du väger ofta lika många kilon före och efter, men minskar i midjemått och ser bättre ut. Dessutom mår du så väldigt mycket bättre när du tränar, du får mer energi, det är nyttigt för kroppen, småvärk försvinner och som en bonus bränner muskler fler kalorier än fett vilket underlättar viktnedgång. Så träning är jättebra men förvänta dig inte att du ska rasa i kilon på vågen enbart på grund av träningen!

För att tappa kilon behöver du förutom träningen fundera över maten. Alla fungerar olika, vissa går snabbt ner i vikt om de slutar äta snabba kolhydrater (hoppar på GI), andra händer det ingenting med på GI-kost utan de måste dra ner på fettet istället för att gå ner i vikt. Om jag ska dra en liknelse är övervikten som att ha en apa eller en räv på axeln. Apor gillar socker och bananer, rävar gillar fett kött och det vita på skinkan. Har du en apa och slutar äta socker, blir han sur för att han inte får sina godsaker och hoppar av, så du går ner i vikt. Har du en räv, måste du däremot äta fettsnålt för att han ska vantrivas och ge sig av.

Är din övervikt en apa eller en räv? Det är svårt att veta. Har något fungerat bra för dig tidigare? Fortsätt då på det spåret! Annars får du testa – börja ät enligt GI-metoden eller Tallriksmodellen, och se hur det går.

Ofta kommer du långt bara genom att lära sig vad som är bra och okej mat för din kropp, samt vad du måste se som en lyx att bara äta ibland (inte till vardags). Troligtvis har du en eller flera vikt-bovar som sabbar massor; sötsug, dolda kaloribomber, lyx varje dag, småätande eller att överäta av ren vana. Fundera över vilka som är dina största vikt-bovar! Att skriva mat-dagbok i några dagar hjälper till att hitta även de som gömmer sig i skuggorna. Att vara medveten om sina vikt-bovar är i sig en kraftfull strålkastare som får dem att kravla sig undan och lämna dig ifred.

Ifall du har en apa kan du läsa mer här om några olika GI-metoder:
GI-metoden
Montignac-dieten
Atkins-metoden

GI Viktkoll är en internet-bantningsklubb med GI-tänk, för de som vill ha hjälp och stöttning på vägen:
GI-viktkoll (extern länk)

Ifall du har en räv, är tallriksmodellen en bra diet:
Tallriksmodellen

Viktklubb.se är en internet-bantningsklubb med lågfett-tänk:
Viktklubb.se

Viktväktarna är en viktklubb där man träffas på riktigt en gång i veckan:
Viktväktarna

Opuntia Pluss – vågar man köpa det?

Marek Stark 3 Kommentarer

Jag har länge tänkt skriva en beskrivning av Opuntia Pluss. Hittills har jag inte lyckats eftersom det knappt finns någon information om det. Annonsen de har är kortfattad och vag, med en massa påståenden som jag är skeptisk till. Jag har mailat tillverkaren och frågat en massa frågor vid flera tillfällen utan att få svar.

Generellt är mitt intryck att pillret kanske är bra och fungerar – MEN tillverkaren verkar vara några halvfuffens som överdriver i annonsen, påstår saker de verkar hitta på själva, inte svarar på frågor och inte skriver tydligt i det finstilta hur lång tid man har på sig att avbeställa nästa paket som annars snart dimper ner till fullpris. Så jag skulle nog tänka mig för innan jag beställde Opuntia Pluss. Man vill inte skriva kontrakt med företag som verkar halvfuffens…

Ibland undrar man vad vissa företag sysslar med; vill de att vi köper och äter deras produkter måste de i alla fall svara på frågor från sina kunder…

Min första GI-dag!

Marek Stark 1 kommentar

Måndag – första dagen på den nya veckan och mitt nya nyttiga liv, här ska det tappas kilon, nu ska magen bort!

07:00: För-frukost: En kopp kaffe så man inte blir alltför vrålhungrig till frukosten.

Cyklar till jobbet, känner mig nyttig.

09:00: Frukost: 2 LCHF-brödmackor med ost. Ett ägg. Kaffe. Mätt och glad.
11:30: Hungrig. Tidig lunch: En modifast-shake. Snabbt och effektivt!

Cyklar till dagis och ger sonen penicillin, cyklar till jobbet igen. Känner mig superduktig.

12:30: Hungrig igen, det blir en andra lunch (en smoothie på mezeyoghurt och mango – not too bad ur GI-synpunkt!)

Tränar Zumba. Yay, vad bra jag är!

14:00: Hungrig igen. Ska man verkligen bli hungrig såhär ofta? Modfälld. Äter mellis: en lowcarbostmacka och ett ägg.

15:00: Onda konsulter utsända av djävulen som frestare ställer fram ett enormt påskägg. Jag skojar inte – trelitersägg!
15:10: En dajm (min favvis) ligger överst och tittar på mig. Jag tar bara en godis. Okej då, två.
15:12: Tre godisar till.
15:15: Fyra godisar till.
15:20: Länsar mina skrivbordslådor och hittar en godispåse, smäller i mig hälften.
15:30: Känner mig godismätt och nöjd, livet leker.

16:30: Tung i huvudet, trött. Omotiverad. Sockerkoma. Lika bra att gå hem, jag får ändå inget mera gjort…

Undrar varför jag aldrig går ner i vikt?