Varför ska jag gå ner i vikt – egentligen?

Hur mycket behöver jag egentligen gå ner i vikt för att bli lycklig?

Ett ständigt huvudbry. Vetenskapen säger att har man ett BMI över 25 bör man gå ner i vikt, men det är aldrig så enkelt. Skönhetsidealen idag med superplatt mage och perfekt hud är så missvisande. Kate Moss har tydligen ett BMI på 16, där 18 är gränsen för undervikt. Jag läste just en bok där de berättar att ifall man just sett bilder på ursnygga människor i dokusåpor eller i reklam tycker man ens medmänniskor, ens partner och ens egen spegelbild ser fulare ut än om man inte utsatts för vackra bilder just innan man ska bedöma andras skönhet. Det borde göra oss alla olyckligare i livet. Strävar vi alla mot ett ideal som är omöjligt att uppnå?

En kvinna bör ha höfter, bröst, en ordentlig rumpa och några celluliter om hon är över 20. Några love handles har man alltid också, det är helt naturligt. Vad är lagom? Ibland misstänker jag att vi har reklambildernas glasögon på oss när vi ser oss i spegeln. När jag var 20 var allting fel och fett och fult, usch jag måste träna mer och gå ner i vikt. När jag öppnar ett fotoalbum idag och ser tillbaka på de gamla bilderna känner jag att wow, jag var ju skitsnygg! Vägde 8 kg mindre än idag och var en riktig babe, hur kunde jag vara så missnöjd? Idag vid 33 års ålder är jag betydligt mer accepterande mot min vikt och min kroppstyp. Jag kommer aldrig bli pinnsmal, jag är den kurviga typen helt enkelt, men ändå är jag inte riktigt nöjd – de här jäkla graviditetskilona måste bort! Tänk när jag lyckats gå ner några kilon, då kommer jag bli lycklig…

Men hur kommer jag känna då när jag är 50 år gammal och ser tillbaka på bilder från idag? Kommer jag tycka jag var lika djuriskt smal och snygg nu, som mitt nuvarande jag tycker om mitt 20-åriga jag? Kommer jag någonsin duga för mig själv? Tänk om vi alla kunde gå igenom livet och alltid känna att jag är bra, jag är vacker och jag duger – istället för att jämt fokusera på att banta och DÅ, när jag lyckats gå ner 5 – 15 – 30 kilo, då kommer jag bli lycklig! Det kanske inte är ett sinnestillstånd som uppstår automatiskt när man är ”smal nog”, utan helt enkelt ett sinnestillstånd, som finns inom räckhåll för oss alla bara lär oss var vi ska leta…

Ibland mailar 16-åriga flickor till mig och undrar vilka bantningspiller de kan ta för att få bort fettet på magen. Jag vill bara skrika ut att nej, du har BMI 20, är supersmal och snyggare än du någonsin kommer vara i framtiden, var nöjd med din kropp och känn dig vacker för du är en äkta kvinna, vilket inte de pinnsmala photoshoppade bilderna på anorektiska fotomodeller är! Samtidigt undrar jag stilla om mitt 50-åriga jag inte kommer vilja skrika samma sak till mig själv, idag.

Javisst, man ska sträva efter att äta nyttigt och inte gå omkring med onödig vikt. Vilken härlig kick det ger att ha gått ner några kilon och komma i ett par nya byxor, en gammal tight tröja eller kunna småspringa eller gå uppför några trappor utan att börja flåsa. Att få känna sig vacker. Det finns olika metoder och det gäller att hitta sin egen metod, som passar ens livsstil och inte göra våld på sig själv för då orkar man inte följa dieten mer än några veckor. För vissa passar lågkolhydrat, för andra lågfett, för några är piller en enkel väg. Lägger man manken till och har motivationen KAN man gå ner en massa kilon. Men det viktiga i livet är inte vikten, utan att vi mår bra med oss själva. Låt oss uppskatta den skönhet vi har, de rumpor och magar vi har – vem vet, man kanske blir livshotande sjuk imorgon? Eller, gubevars, att någon närstående blir allvarligt sjuk. Att uppskatta livet är det viktiga, hitta sin gyllene medelväg mellan lyx och måttlighet för att hålla kroppsformen hälsosam men samtidigt kunna uppskatta vardagens små guldkorn. Som oftast inte har att göra med mat, utan med relationen till medmänniskor! Vilket barn bryr sig om storleken på din mage, de ser istället hur du mår med dig själv. Barn är väldigt kloka ibland.Ärligt talat – när du är 20 år äldre, rynkigare, kanske mulligare, och tittar tillbaka på dig själv idag – hur skulle du önska att du levde? Konstant missnöjd med hur du ser ut, eller en glad, nöjd kraftfull person som är stolt över sin vackra kropp, även om den inte ser ut på reklambilderna?