Prinsessa i trasor

En skön semester är till ända, med överflöd av god mat, vin och kära återseenden. Det är klart att vikten och kolhydraterna kommer på andra plats! Jag har njutit av nybakade vita småfrallor med dubbla ostlager, öl efter bastun, en dutt ris till köttet, en glass då och då och när det ställs fram en skål smågodis på bordet på kvällen har jag inte tackat nej. Att leva det goda livet!

När vardagen återkom bävade jag för att ställa mig på vågen. Men det var inte så farligt – ett halvt, ett kilo plus bara efter 3 veckors förlustelser. Att komma tillbaka på banan var inga problem, efter så mycket gottigotti var jag sött-mätt och nöjd och längtade faktiskt efter att känna mig duktig igen, slippa sötsug och blodsockerdippar – och bäst av allt, den förväntansfulla njutningen i att just innan jag går hem från jobbet ögna igenom siffrorna på matdagboks-programmet och inse att jag ligger lååångt under vad jag förbränner på en dag, utan att ens vara hungrig!

Som förväntat kom min gamla kolhydratdemon tillbaka när jag åt sött. Han satt där på min axel en dag med sin sockerlena stämma och viskade ljuva ord i mitt öra. ”Ta en bit till… ” ”Du förtjänar lite godis …. ” ”Du kan vara duktig sen, inte idag, det är ju semester….” Men vilken skillnad det var nu när jag var medveten om honom och han var framme i ljuset, istället för dold i mitt undermedvetna! Jag sneglade mot axeln, såg den smilande djävulen i ögonen och tänkte att det är okej, du får mellanlanda. Välkommen gamla vän för nu ska vi njuta ett kort tag, men tro inte jag ska låta dig bygga bo!

Det är mer motiverande än någonsin att föra matdagbok. Jag tränar och cyklar till jobbet vilket höjer förbränningen till 2300 – 2600 kcal ungefär. Att se statistiken ger mig extra motivation att plocka bort de små onyttigheter jag har kvar på tallriken och ger mig extrakickar när jag lyckas. De sista dagarna har jag ätit kring 1500-1900 kcal per dag och under 50 g kolhydrater. Döm om min förvåning när jag efter en vecka på jobbet nådde mitt all time low, under 74-strecket! Jag som låg på 78 kilo för tio veckor sedan! Jag misstänker att semestersynderna hjälpte till att boosta min fettförbränning…

Mitt mål hela tiden har varit att komma i min bröllopsklänning – vi ska gifta oss 22:a oktober. Jag köpte bröllopsklänningen skräddarsydd i Thailand förra våren. ”Du kan sy den tight, jag kommer gå ner i vikt!” sa jag entusiastiskt på provningen. Ett skeptiskt ”Mmmm” fick jag till svar. Han hade väl erfarenhet, killen. ”Vi syr den så den passar nu, det är lättare att sy in än sy ut!” slätade han över med ett urskuldrande leende. Sen drog bröllopet ut på tiden, några månader blev ett år, blev ett och ett halvt år…. Äntligen spikades datumet och med 5 månader kvar och ytterligare några extrakilon på magen fick jag panik, vilket var positivt eftersom det kickade igång min viktresa!

Jag har inte våga pröva bröllopsklänningen sedan dess, jag har varit livrädd. Tänk om den fortfarande är för liten, då kommer jag inte hinna gå ner tillräckligt, då kommer jag behöva skaffa en ny – vilket nederlag! Tänk om den passar perfekt, då kommer jag tappa all motivation och återgå till kolhydrat-frosseri och kolhydrat-koma med extrakilon! Full av bävan tog jag mig själv i kragen i lördags vid 6 på morgonen då sambon sov, så han inte skulle vara vittne till mitt eventuella misslyckande. Jag tog tre djupa andetag och blundandes tog jag på mig klänningen och ställde mig framför spegeln.

Den hängde som en säck.

Jag måste sy in den. Det behövs tas in åtminstone en decimeter i ryggen och mer än så runt magen.

Jag vet inte om jag ska skratta och jubla eller bäva. Hur fixar man en sömmerska? Kommer det kosta skjortan? Kommer den alls bli fin? Kommer det ta bort all min motivation så jag aldrig blir smalare och snyggare än så här? Jag vill inte ha nått min topp redan, jag vill ha den framför mig, nu när allt går så bra!

Så sprack plötsligt munnen upp i ett leende och stoltheten bara strålade ut ur mig. Jag kände mig som en prinsessa, vackrare än någonsin trots en klänning som ser för jävlig ut. ”Titta titta älskling” kvittrade jag till sambon när han vaknat, ”den bara hänger!” Ibland är sanningen jobbig, besvärligt, ful i spegeln och… och… alldeles underbar.